SISA Inblick: Linnea – University College London (Education Studies)

Vår första intervju kandidat går programmet BA Education Studies på UCL i London. Hon är 22 år gammal, heter Linnea Samuelsson och kommer ursprungligen från Vetlanda i Småland. På gymnasiet i Jönköping gick hon IB (International Baccalaureate Diploma) som är ett gymnasieprogram som man läser på engelska som hjälper en att söka utbildningar över hela världen. Hon tycker även mycket om musikaler och matlagning. Innan hon hamnade i London har hon studerat och arbetat med en rad olika saker. Hennes visioner är att arbeta som lärare gärna i både England, Sverige samt andra länder och då är det väldigt bra att ha en engelsk lärarlegitimation. Hon ser legitimationen lite som ett pass som kan användas runt om i hela världen. 

Hur kom du på att du ville studera utomlands? 

Det fanns främst två anledningar. Bakgrunden är att jag alltid vetat att jag vill bli lärare eller jobba med undervisning på något sätt men jag kunde aldrig bestämma mig för ett svenskt lärarprogram. Om man ska läsa till lärare i Sverige så måste man bestämma sig redan när man ska ansöka om vilka åldrar man ska undervisa i och i vilka ämnen. Jag tycker om de flesta åldrarna och de flesta ämnen så jag kunde aldrig bestämma mig.  

Sedan hörde jag om en bekant som läste som lärare i Sverige men som gjorde ett utbytesår i England. Denna bekanta sa då att han önskade att han hade kunnat läsa hela sin utbildning i England. Då slog tanken mig – det kanske jag skulle kunna göra? Han fick tyvärr inte den möjligheten men det kanske jag kan få! 

Då började jag kolla upp vad det fanns för universitet i England. Min kompis pluggade på UCL så jag sökte upp det på google. Sedan hade de en lista på alla sina kurser från A-Z. Så jag började läsa om alla kurser tills Education kom upp. Om man läser till lärare till England så är det nämligen så att man börjar läsa Education Studies som är väldigt brett och sedan efter den kandidaten så väljer man mer exakt vilket ämne man vill undervisa i. Därav kom jag undan problemet jag hade i Sverige. Jag behövde inte bestämma mig på en gång och därför så bestämde jag mig för att studera i England.  

Hur upplevde du ansökningsprocessen? 

Jag visste ingenting om ansökningsprocessen och jag var väldigt sen in i processen. Jag kom på tanken om att studera i England vid nyår i början av 2019 och sedan låg den och puttrade. I slutet av januari så bestämde jag mig för att ansöka och insåg att deadline var i februari. Jag gjorde ingen av de “klassiska grejerna” som att titta på videos om hur man skriver sitt personal statement. Jag bara hamrade ihop något slafsigt snabbt. Jag hade nog velat ansöka till Oxford eller Cambridge också men de ansökningarna hade stängt redan i oktober året innan. Ansökningen började men även slutade långt tidigare än vad jag visste om. Men också trodde jag inte att ansökningen var så omfattande som den var. Man är van som svensk att det endast är att välja ett universitet och sedan skicka en ansökan men i denna ansökningsprocessen behöver man skriva ett personligt brev och i vissa fall gå på intervju. Jag var inte beredd på att det skulle vara så mycket jobb med att ansöka. 

Varför valde du att studera på UCL och hur visste du att just UCL var det rätta valet för dig? 

Jag tror att man ofta går på sådant som man hört att andra människor gör. I den djungeln som finns av alla universitet i London så kändes UCL mer välbekant eftersom jag hade en kompis som pluggade där. Jag hade ingen aning om ranking mellan universitet. Jag kommer ihåg att jag berättade om min lista på universitet för en kompis en gång. Då fick jag lära mig om de olika hierarkierna. Då var UCL det universitet som just hade den kursen jag ville gå. Så det var helt enkelt lite slumpen som fick avgöra. 

Vad var du mest nervös över när du började studera? 

Jag var mes nervös för att jag skulle vara mycket äldre än mina klasskompisar. Eftersom att jag hade haft 2 år mellan studenten och att jag började i London. Många av mina klasskompisar gick direkt från gymnasiet. Jag var rädd att jag skulle känna mig som en vuxen person bland många yngre människor. Dock var inte jag den enda som var lite äldre så jag kunde ändå hitta folk att umgås med. Dessutom spelar inte åldern någon större roll men det var det som jag gick runt och funderade mest på innan jag började. Varför jag också var rädd var för att man kategoriserar studenter och då finns det en kategori som heter “mature students”. När man endast är 21 så räknas man in under den kategorin. På informationen för oss i den kategorin så fanns det bilder på föräldrar och gråhåriga människor. Därav blev jag också rädd. 

Var det lätt att anpassa sig till det nya sättet att lära sig på, det nya landet, den nya staden och därav den nya kulturen? 

Just pluggandet gick bra då jag läste IB på gymnasiet och därmed hade jag erfarenhet av att studera på engelska. 

Dock fick jag nog lite så kallad “culture shock”. Jag märkte nog inte av det till en början. Men nu när jag ser tillbaka så var jag väldigt trött och emotionell i början. Men det går över med tiden och det gjorde det för mig också. Dock hade det varit bra att känna till det innan. 

Hur ser en vanlig dag ut för dig? 

Nu har vi distansundervisning i och med pandemin. Men en vanlig dag just nu börjar med att jag vaknar 08.00 och vid 09.00 har jag min första online lektion. Nästan alla mina lektioner är nu på morgonen mellan 09.00-12.00 då många av mina klasskompisar bor i Kina och är i Kina just nu. I och med tidsskillnaden så blir det sen eftermiddag/kväll för dem. På lunchen försöker jag ta en promenad för att komma ut lite. På eftermiddagen läser jag olika texter som ska göras för kommande lektioner. På kvällen så hänger jag med mina lägenhetskompisar, lagar mat och går eventuellt ut på en till promenad eller läser något mer. Dem dagarna ser mestadels likadana ut nu då allt är online. 

Vad är det bästa med att studera utomlands? 

Jag skulle absolut säga helhets lärandet som man får på köpet när man läser utomlands. Det handlar väldigt lite om kursinnehållet och mycket om att träffa folk från olika kulturer, lära sig att hitta en lägenhet i en mångmiljonstad, lära sig hur man söker extra lån via CSN och alla dem grejerna som är exempel på “life skills” som jag inte hade fått annars. Det är det absolut bästa! 

Finns det några nackdelar med att bo och studera utomlands? 

Jag tycker att det är en extra stress att det kostar pengar, att man betalar för själva utbildningen. Det gör att man utvärderar sin studieupplevelse hela tiden och frågar sig om det är värt investeringen. Å andra sidan kan det säkert vara bra att vara lite kritisk till sin utbildning, så det är inte bara dåligt! 
 

I övrigt så är det jobbigt att vara borta från familjen men det har jag varit i många år ändå. Det är något jag är van vid. 

Om någon som vill studera i England skulle be dig om ett tips vad hade det varit? 

Var ute i god tid med din ansökan så att du inte blir stressad som jag blev. Prata med folk om du känner någon i din närhet som har pluggat utomlands eller till exempel SISA. Det hjälper mer att höra från personer än att läsa från universitetets hemsida. Sedan KÖR, bara gör det! Det är en jätterolig och lärorik grej! 

Hade du gjort om det? 

Ja, det skulle jag! Jag hade möjligen val ett annat program om jag hade vetat det jag vet idag. Inte för att jag inte trivs med det programmet jag valt utan för att det hade gett mig fler olika lärare möjligheter. För att ge ett exempel så kan jag nämna att om jag vill läsa min lärarexamen här och kunna undervisa äldre studenter så måste jag ha läst ett väldigt specifikt ämne i min kandidat. Till exempel så måste jag ha läst psykologi, geografi, biologi etc. för att kunna undervisa i det ämnet. Nu kan jag bara undervisa barn upp till 12 år. Men det är sådant som man inte kan veta när man börjar. Så som det blev är jag otroligt nöjd över och jag skulle göra om det!