Vår tredje intervjukandidat heter Sten Sjöberg och studerar Computer Science på Princeton i USA. Han är ursprungligen född och uppvuxen i Stockholm och flyttade ner till Skåne med familjen när han gick i mellanstadiet. När gymnasievalet kom hade han egentligen inga större planer men sedan fick han höra talas om ProCivitas i Helsingborg och tänkte att det kanske hade varit ett kul steg att testa något nytt. Där fick han prova på en helt annan livsstil och där fick han nys av konceptet att plugga utomlands och blev lite besatt i den tanken. Han har lärt sig att spela gitarr nu när pandemin gav honom mycket fritid och gillar att hålla på med klättring.
Varför tar man inte “den lätta vägen” och pluggar i Sverige istället för USA?
Jag vet inte om jag skulle kalla Sverige för “den lätta vägen.” Det är klart att man kan se den vägen som ett beslut som tar lite mindre friktion. Det är ganska självklart att studera på samma studieort som sina föräldrar gjorde eller att studera på svenska. Det finns någon sorts bekvämlighet i det. Men egentligen skulle jag inte säga att det är så väldigt stor skillnad på hur svårt det är. Hur som helst tycker jag verkligen att Sverige är fantastiskt, men Sverige är också väldigt litet och jag ville prova något större. Jag ville veta hur det var att ge sig ut i stora vida världen. Det handlar om frågan: om man vill vara en stor fisk i ett litet hav eller en liten fisk i ett stort hav. Det finns för och nackdelar med båda men jag tror att det är en kul och viktig utmaning att dra iväg och prova på något som är helt annorlunda från Sverige. På både gott och ont.
Hur visste du att USA och Princeton var rätt för dig?
Ska jag vara helt ärlig så handlade det då mycket om den lilla information som jag hade. Det var framförallt hur prestigefyllda och hur bra brandmarketing de olika universiteten hade. Man tänker inte så mycket på det i sitt dagliga liv men om man tänker på USA som ett brand och tänker på deras kulturexport så inser man snabbt att det till exempel under 1700-talet var så att alla lyssnade på Bach och då var man besatt i Tyskland. Medans man nu kollar på Gossip Girl och Suits och då är man besatt i USA. Det är inte så konstigt för deras kulturexport är enormt imponerade. Så det var väl mycket att jag kollade på amerikanska serier, läste amerikanska medier och så vidare. Då blir det att man känner en viss tillhörighet till USA.
Sedan när det kommer till Princeton så var det att jag försöker göra mitt allra bästa att vara en person som verkligen omger sig runt människor som vet mycket mer om olika saker än vad jag gör. Det finns många olika sätt att göra det på och att plugga utomlands är inte det enda sättet att göra det på. Men för mig har det varit ett jättebra sätt. De som jag lärt känna i USA är så löjligt intelligenta att jag ibland känner mig helt idiotisk. Det finns ett nöje att lära sig något som man inte ens visste om fanns bara över en lunchkonversation. Det är något som är väldigt coolt och jag tror att det är svårt att hitta om man inte är på ett universitet där många är väldigt intellektuellt nyfikna.
Ansökningsprocessen kan vara en väldigt klurig process. Hur hittade du information om ansökningsprocessen till USA?
Det är en väldigt bra fråga! De flesta frågorna är om själva ansökningsprocessen och egentligen så är det mycket svårare att ta reda på hur man lär sig om ansökningsprocessen. Det är ett jättestort problem! Mitt förhållningssätt var att jag sökte upp enormt mycket på internet och en otrolig bredd av information. När man läser tillräckligt mycket så blir det väldigt tydligt vad de stora koncepten är och vad som är mer lurendrejeri. Man känner av relativt snabbt om något har enbart vinstintresse eller om det är något som 7 olika bloggar har skrivit om. En sak som var väldigt användbart för mig var att jag tog kontakt med ungefär som en SYV fast i USA som hjälpte framförallt internationella studenter att ansöka. Jag lyckades hitta en som var förhållandevis väldigt billig men det är lätt att man måste betala väldigt mycket för dem. Så jag skulle inte rekommendera det i första hand. Men om man hittar en motsvarande SYV eller ett kontaktnätverk med folk som sökt nyligen så är det väldigt värdefullt. Jag tror nämligen det är där man får den mest uppdaterade informationen. En sak jag skulle avråda från är att lita blint på en SYV. Det har att göra med att allt ändras i USA hela tiden eftersom att hela processen är en privatiserad riktigt galen process. Det är svårt för personer som inte precis har sökt att vara involverade.
Var där något moment i ansökningsprocessen som du var mest nervös över?
Jag tror att det fanns två stora grejer som var lite nervöst. Men om man snabbt pratar om de grejerna som jag inte tyckte var sådär väldigt nervösa så var det saker som betyg och poängen som man får på de standardiserade proven. Det är ganska lätt att själv veta vart man är någonstans eftersom man redan har en ungefärlig uppfattning. Sedan är det skönt att veta att de inte förväntar sig 100% på de standardiserade proven eftersom de vet om att svenska är ens första språk och att vår läroplan ser helt annorlunda ut. Men en sak som jag tyckte var väldigt svårt att planera i förväg var kvaliteten av mitt skrivande och framförallt på engelska. Mer konceptuella saker som till exempel: Hur vill man egentligen att man strukturerar en Essay? Och vad är egentligen en Essay? Det var inte förens jag kom in, eller inte kom in, som jag fick en uppfattning om hur bra mina essays hade varit som jag skickade in. Men det som är lite läskigt är också att man inte får så mycket feedback så jag vet fortfarande inte om det jag skrev var så bra. Det kan ha varit att något annat som vägde upp. Jag har verkligen ingen aning…
Matchade bilden av att studera och bo i USA med den som du fick när du kom dit?
Det finns ett långt och ett kort svar. Det korta svaret är nej. Redan första veckan så fick jag en nyanserad bild av vad det innebär av att plugga och bo i USA och det finns flera olika saker som påverkade synsättet av att bo i USA. En sak som chockade mig var att det fanns väldigt stora myter om hur till exempel Harvard eller Princeton skulle vara. Det har att göra med att skolorna i USA har sedan länge byggts upp som brands. Jag kan fortfarande läsa eller höra saker om Harvard eller Stanford som jag vet att det där stämmer inte riktigt. Man har en överdriven bild. Så när jag kom till Princeton så förväntade jag mig en super autentisk, super akademisk och super intellektuell upplevelse. Jag var nästan lite oroad över att det skulle vara riktigt konservativt och att jag skulle komma dit och känna mig som värsta söderhipstern. Min upplevelse blev helt tvärtom. Bara en sån sak som vad man äter. Visst att det är Princeton men det betyder inte att man inte äter panpizza och ett stort glas cola till lunch varje dag. Det är väl det som är den stora insikten när man egentligen gör vad som helst i livet. Det finns en väldigt romantiserad och enformig bild och sedan finns det en mer nyanserad bild. Personerna på Princeton må kanske ses som genier men de är också bara människor och i andra hand kanske nördar.
Var det svårt att anpassa sig till det amerikanska systemet?
Absolut! Jag hade stor tur då mycket genom min uppväxt var på engelska. Jag spelade till exempel mycket dataspel på engelska och det gav mig en viss självsäkerhet. Men sedan skulle jag säga att om det är någon som läser detta nu och funderar på att ansöka till USA så är språkfärdighet en dålig anledning att inte ansöka. Det är en sådan grej som, oavsett om man är en “språkperson” eller inte, som man lär sig om man bor i USA. Det må kanske vara lite stressigt de första månaderna men man utvecklas enormt snabbt.
Vad är det bästa med din utbildning?
Min favoritdel med min utbildning är att jag ungefär hälften av tiden inte pluggar mitt huvudämne. Princeton är i första hand ett så kallat “Liberal Arts College” och det innebär att man får något mittemellan en gymnasieutbildning och en högskoleutbildning. I Sverige så åker man till Lund för att plugga filosofi och då pluggar man enbart filosofi men i USA så har man en mycket bredare kurskatalog där man får välja mycket själv. Jag har provat på att läsa arabiska, musikteori, arkitektur, litteratur och om religioner. Även om jag verkligen gillar data så kommer man inte så långt om man bara kan det. Man måste också kunna männsikor, kultur och språk. Jag tror att det är en enorm fördel att kunna läsa flera olika saker och bli ganska duktigt på många olika saker samtidigt som man blir riktigt duktig på en sak, istället för att enbart bli riktigt duktig på en sak.
Hur ser en vanlig dag ut?
Jag minns nästan inte hur en vanlig dag ser ut längre för en vanlig dag nu är att sitta framför datorn i 12 timmar och gå och lägga sig. Men i våras såg en vanlig dag ut som så att jag läste 4 kurser i taget. Vanligtvis så var det en eller två som var väldigt svåra och en eller två som inte riktigt var lika svåra. I våras var det kryptografi som var riktigt svår. En tisdag så kanske det var att gå upp lite senare än vad jag tänkt mig, ta en kaffe och sedan gå på typ tre föreläsningar. Sedan drog jag och käka lite lunch och plugga i några timmar med några kompisar. Det är mycket grupparbeten. Efter det brukar vi försöka klättra eller något liknande i någon timme och sedan äta middag. Då jag hade önskat att dagen tagit slut så börjar det riktiga arbetet för det är då jag träffar mina kryptografikompisar för att jobba på hemläxan. Ibland tog det två timmar och ibland tog det fem. Viktigt att nämna är också att studielivet ser lite olika ut beroende på vilken årskurs man går.
Vad är den största lärdomen som du kommer ta med dig från att studera i USA?
Den största lärdomen för mig var relationen mellan USA och Sverige. Jag tror att folk har en stor missuppfattning av USA. Om man tänker på USA kanske man tänker på världens största techföretag eller världens högst rankade skolor. Samtidigt så måste man också tänka på Trump, rasism och en lång historia av att trycka ner minoriteter. Det som slår mig när man tänker på hur man kan göra skillnad i världen så inser jag att det verkligen är imponerande på hur mycket innovation och kreativitet som kommer från Sverige. I Sverige så finns det inte lika mycket extremism och alla har ett lika värde. Det är väldigt coolt! Jag tror att man kan se på USA och se en gigant. Men det är väldigt viktigt och kolla inåt och se vad Sverige har åstadkommit. Det är den största lärdomen jag har tagit med mig!
Om du skulle ge 1 tips till någon som ska ansöka till USA, vad hade det då varit?
Jag har ett mer praktiskt och ett mer filosofiskt. Det praktiska tipset är att uppsatserna är det sista man gör. Därför skulle jag skulle säga att det är viktigt att tänka på vad man vill få fram med det man skriver. Vad är din egna tes? Vad vill jag ha sagt? Det mer filosofiska svaret är att det är lätt att man blir besatt av målet av att plugga i USA och det kan vara bra. Men det är viktigt att man rannsakar sig själv och tänker om ens målsättning är rationell. När jag sökte så var målet att komma in på Harvard men jag kom inte in. Det gjorde att jag blev väldigt ledsen när jag “bara” kom in på Princeton. Därför är det viktigt att tänka på om man bara vill ha den kulturella upplevelsen av att åka till USA för då spelar det kanske inte så stor roll vilket universitet man går på. Men å andra sidan om man till exempel vill bli riktigt bra på psykologi så ska man inte glömma bort att det finns riktigt bra utbildningar i Sverige. Vad är det jag vill åstadkomma med det här och finns det andra sätt att åstadkomma det här? Det är frågeställningar som är viktiga!
Hade du gjort om det?
Även om jag skulle sitta och tänka att jag borde stannat i Sverige så hade jag aldrig kunnat göra det. För då hade jag aldrig kommit dit och kunnat tänka den tanken. Om jag aldrig hade provat så hade jag inte mått bra av den tanken. Men det har gått upp och ner över åren. USA kan vara ett väldigt oförlåtligt land där man ibland känner sig extremt pressad och utmattad men å andra sidan så känns det ibland riktigt bra. Jag skulle säga att i det stora hela så är jag väldigt glad att jag valde att plugga utomlands!
